Rollspelande Vs. Metaspelande

[Johan Dahlberg [Sven Axell]]

En sak som jag har kommit att fundera mycket på under den här kampanjen är rollspelande, och hur det i vissa fall står i kontrast till metaspelandet, dvs. hur jag som spelare väljer att rollspela.

I rollspel av alla typer, oavsett om det rör sig om bordsrollspel eller lajv, ställs man som spelare inför situationer där det för rollen inte finns något självklart val. I dessa situationer kommer metaspelandet in, och jag brukar i såna situationer välja att spela på det sätt som jag tror berikar spelet mest.

Jag skulle vilja påstå att ingen av oss kan gestalta vampyrer, och särskilt gamla vampyrer, på ett trovärdigt sätt. Deras värld är helt enkelt för olik vår egen för att vi ska kunna sätta oss in i den. Trots det kvarstår faktum att vampyrlajv är jävligt roligt.

Vad jag vill komma till är att även om en vampyrs sätt att agera är att intrigera i hörnen, spela säkert och vänta ut konflikter, så kanske det inte är det optimala sättet att vampyrlajva. Även om min karaktär har hundra år på sig, så har jag som spelare inte det, då jag bara agerar på lajven. I många fall tror jag att metaspelandet, där jag som spelare kan ta beslut som tillviss del frångår rollens ”standard beteende”, är viktigare än rollspelandet. För som spelare kan jag jobba för att göra lajvet till en schyst upplevelse för alla, och om jag gör det kommer jag få mycket tillbaka i form av bra rollspelsupplevelser.

Är detta ett exempel på en kulturkrock inom lajvvärlden, där jag som i första hand har lajvat fantasy har en annan inställning än den gängse vampyrlajvaren? Det vore intressant att hör hur folk tänker kring den här frågan, då jag tror att det är i allra högsta grad relevant för att man tillsammans ska kunna skapa en bra kampanj.

[Frida (Mor Klara)]

Metaspelande nej, lajvsinne ja.

Jag uppskattar inte alls den form av offspelande som "metaspelande" innebär av flera skäl:

1. En av de mest givande faktorerna inom rollspel och lajv är för mig gestaltandet av en karaktär. Att försöka sätta sig in i en annan människas (eller varelses) liv och försöka agera utifrån dennes åsikter, bakgrund och personlighet. För mig är situationer där jag inte direkt vet hur min karaktär bör agera/reagera rätt ovanliga eftersom jag alltid lär känna min roll ordentlig innan jag börjar spela.

2. Ett exempel: Alla vet att karaktären Nisse har kort stubin och flyger på folk som förolämpar honom. Han har fått en varning om att han måste sköta sig. Detta vill hans fiender självklart använda mot honom. Man utrustar därför en modig neonat med magiska amuletter och diverse lustigheter för att denne ska kunna överleva en attack och skickar iväg honom för att få Nisse att gå bärsärk inne på elysiet. Nisses spelare tror dock att neonatens spelare inte tänkt på konsekvenserna av att mucka med Nisse, tycker att det vore tråkigt om han skulle döda av neonaten och väljer därför att bara gå därifrån.
Ett offbeslut att inte följa rollen för "spelets bästa" har resulterat i att en intrig gått i stöpet.
Du som spelare kan inte känna min roll, mig som spelare och mina planer bättre än mig. Sköt du din roll och ditt spel så sköter jag mitt.

3. Är inte själva fördelen med en _kampanj_ att man kan ha långtgående planer och intriger? Självklart är det bara fånigt att sitta med planer som sträcker sig över hundra år men är lösningen att gå ifrån rollen eller att skapa en roll som inte har så långtgående planer till att börja med?
(sedan fascineras jag av behovet att kunna _se_ att det händer något. Att folk plottar och sluter allianser för fullt är inte nog om det inte resulterar i storslagna scener på elysiegolvet, gärna samma kväll. Måste allt vara flashbang? Men det är kanske en annan fråga)

Så, jag är mer för rollspelande än metaspelande. Något som däremot alltid behövs, i alla former av lajv, är lajvsinne. Lajvsinne är en respekt för sina medspelare och en fingerspetskänsla för vad som är passande och vad som bara resulterar i att motspelaren råkar illa ut. Vi är ju trots allt där för att ha kul, tillsammans.

PS. Vi kan inte gestalta vampyrer? Varför håller vi då på med vampyrlajv? Kan vi trovärdigt gestalta något som inte är människor i början av 2000-talet? Borde vi lajva alls?

[Heffler [Fredrik Bergström]]

Intressant diskussion.

En viktig fråga som man bör ställa sig är: När väljer jag att metaspela på ett sätt som står i konflikt med hur min roll borde agera, och varför valde jag att göra det?

Nu spekulerar jag bara, men det känns som att många väljer att frångå sin rolls sätt att tänka när det innebär en risk för "liv och hälsa". Jag har dock inte sett det som ett problem i den här kampanjen. Men ni som har varit med ett tag förstår nog vad jag pratar om. En hel del är väldigt rädda om sin roll, och verkar tro att det handlar om att överleva längst för att kunna säga att man "vann lajvet".

Jag tror att båda de föregående skribenterna är inne på viktiga saker.

Tiden är ju en viktig aspekt. Vi har mkt riktigt inte hundratals år på oss att skaffa oss inflytande och makt. Det är skillnad på att lajva och leva. Därmed inte sagt att vi inte klarar av att gestalta vampyrer som de framställs i WoD. Visst skulle vi förmodligen bli mer trovärdiga om vi valde att vara inlajv 24-7. Men det är väl inte riktigt så vi vill ha det?

För mig handlar lajvsinne och rollspelande om att förstå att jag inte bara är med för min egen skull. Sure, jag har oftast otroligt kul på lajven. Men det är ju ingen enmans show. Det gäller att ransaka sig själv titt som tätt: What would Bergström do? Man får "bjuda på sig själv". Kanske till och med lägga sig i utmaningar - just den här grejen är inte så viktig för min karaktär. Okej, jag skulle kunna powergejma här - men är det rimligt? Shit, nu kommer den här göken fram och pratar om ngt som Janne tycker är helt ointressant. Men vad fan, jag "är" ju Bergström nu - han tar gärna tillfället i akt att låstas bry sig...

Så, jag tycker inte att man ska frångå sin karaktär sätt att tänka allt för ofta. Däremot gäller det att skapa sig en bild av hur sin karaktär är - utifrån de förutsättningar som vi har.

Skapligt svammel från Heffler här. Men jag tror att ni förstår vad jag menar...

[Karin [Julia Meyer]]

Jag erkänner - jag metaspelar. Ju längre kampanjen håller på och ju mer säker jag blir i min roll, desto mindre metaspelande blir det, men jag kommer aldrig att kunna komma ifrån det, och det är faktiskt ingenting jag strävat efter att göra heller. Innan det togs upp här hade jag inte ens reflekterat över saken, och termen metaspelande är helt ny för mig.

Naturligtvis finns det både för- och nackdelar med metaspelande, och vi kan säkerligen diskutera saken i oändlighet.

När metaspelandet tar så stor plats att det blir omöjligt för mig som motspelare att ens försöka förutse din reaktion på det jag gör, då kanske rollspelandet har fått stå tillbaka lite för mycket. För att andra skall kunna agera mot en krävs ju att man är någorlunda konsekvent i sitt handlande. Men det metaspelande man ägnar sig åt när man med öppna ögon går in i fällan ens fiender mödosamt byggt upp, för att man bedömer att det ger mer till spelet att bli infångad än det skulle göra att ignorera fällan och sucka över deras klumpiga försök, det tycker jag faktiskt är av godo.

Vi måste utgå ifrån att allt metaspelande som folk ägnar sig åt har till syfte att berika lajvet, och att man försöker handla för spelets och sina medspelares bästa.

"Sköt du din roll och ditt spel så sköter jag mitt" säger Frida, och visst vore det bra om det vore så enkelt. Personligen är jag för konsekvensspel, och jag ser hellre att min roll dör på ett trovärdigt sätt än överlever som genom ett mirakel, men hur skall Nisse kunna veta att neonaten, som kanske spelas av en för honom okänd person vars bakomliggande tankar han inte kan förutse, verkligen ÄR medveten om konsekvenserna? Neonaten kanske har blivit utsatt för någon påverkan, och spelaren kanske står där och hoppas utav bara helvete att Nisse skall begripa det och inte slå ihjäl honom? Att bara gå därifrån skulle väl hur som helst inte vara den bästa lösningen, medges, men det är inte det som är det viktiga här. Nisse metaspelade, tog det säkra före det osäkra, och bestämde sig för att det skulle vara värre att slå ihjäl någon som inte ville bli ihjälslagen än att tumma lite på sin karaktär. Om man vill kan man se det som att han inte litade till sin medspelares förmåga att bedöma situationen och att han agerade nedlåtande. Nisse ser det förmodligen inte alls så.

Vi analyserar och funderar och drar våra slutsatser. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel.

Alla har vi våra egna anledningar till varför vi håller på med rollspel, och det som är viktigt för mig är kanske inte viktigt alls för dig. Jag spelar för att känna, för att uppleva starka känslor och för att låta mig ryckas med i dem. Jag är ingen intriglajvare egentligen, och kanske därför inte en optimal vampyrlajvare. Det här är min första kontakt med vampire (jag har inte spelat bordsrollspelet ens) och håller jag på ett tag kanske jag lär mig att uppskatta det tysta intrigerandet mer, men just nu är det inte det som gör att jag ser fram emot nästa lajv.

Jag hoppas att det ändå finns plats för mig.

Vi kommer till lajvet med olika förutsättningar, förväntningar och tankar om hur man bör spela. Vi kommer aldrig att hitta det optimala sättet att vampyrlajva på, för vi vill inte samma saker.

Men visst kan vi ändå skapa ett klimat där det är okej att inte alla tycker lika, där A, som vill se resultatet av plottandet, kan umgås med B, som är nöjd med att veta att det har plottats? Det är klart att vi kan det. Det är nödvändigt att vi kan det. Hänsyn, respekt och lite kompromisser här och där, och allt kommer att ordna sig fint, inte sant?

PS. Kan vi gestalta vampyrer? Tja, den enda som skulle kunna besvara den frågan vore väl en riktig vampyr, och i brist på sådana får vi väl helt enkelt göra vårt bästa. DS.

[Micke [Frank Hammargren]]

Som SL metaspelar jag rätt mycket och det talar ju för sig självt. Tyvärr är Frank Hammargren inte den han har potential att vara om någon annan spelade honom som inte behövde bry sig om "SL-tänk" eller om jag överhuvudtaget skulle haft mer tid att sätta mig in i hans psyke, men det är smällen man får ta som SL.

De få gånger jag får det stora nöjet att åka på lajv arrade av andra så har det här tänket hängt kvar och desto fler lajv jag varit på desto mer börjar jag bli skeptisk till metaspelande och konsekvenserna av det. Dock talar jag mest om helt egocentriska konsekvenser, lajv i stort mår säkert bra av ett visst metaspelande. Att spelfördela är något som för mig är en självklarhet men om man börjar tänka på "lajvets bästa" för mycket hamnar man rätt lätt i en position där den egna rollen helt tappar sin själ och man har svårt att sätta sig in i hur rollen tänker. Metaspelandet innebär tyvärr oxå enligt min mening att man ganska lätt hamnar i en sits där andra spelare räknar med att man ska bli någon form av lekledare och istället för att "göra sin egen lycka" blir dom för beroende av metaspelaren.

Nu kanske det låter som om jag glorifierar mig själv men de lajv man varit på där man verkligen metaspelat för lajvet och sina motspelares bästa så slutar det ibland med att man nästan känner sig personligt ansvar om de haft tråkigt.

Jag håller dock med Johan till 100% vad gäller att t.ex sitta i ett hörn och tänka "jag har ju 100 år på mig så det är lugnt". Därför har vi konsekvent försökt att inte ha med såna roller på lajven, visst finns det gamla rävar som Creutz och Axbrink som kanske inte stressar men överlag har vi även bland de som hängt med några år valt ganska radikala roller som alla är i situationer då dom inser att dom inte kan gå i ide 100 år. På Elysielajv är det överlag diskutablet om man ska ha med Äldre som följer stereotyptänkandet för hur en Äldre ska vara, därav att de under flera kampanjer inte alls var med utan hade sina egna salonger på helt andra platser.

Nu låter det som om jag helt dissar all form av metalajvande men så är inte fallet. Jag tror att det många gånger kan vara bra att se till lajvet och andra spelares bästa. Att döda 10 spelare i början på kvällen är kanske ingen superb idé även om man faktiskt är i raseri och dom alla ligger framför ens fötter... ibland måste man kompromissa och ofta kan man hitta nya vägar som är minst lika bra för karaktären att ta. Det finns många exempel på när man blivit för bokstavstroende i sin rolltolkning, jag minns t.ex ett fall i S-viken för längesen(ingen av de i exempelet är med i denna kampanj bör nämnas). En kille kom in med sin helt nya Tremereroll, hinner inte gå innanför Elysiets portar då han börjar prata med en kille som nyligen blivit rejält lurad av Tremeres och svurit att döda dem alla, killen hinner bara nämna att han är Tremere varpå han blir ihjälslagen. Inte ett roligt läge vare sig för SL eller spelaren som lagt ner tid på sin roll och hur han skulle spela denne. Här kunde den aggresive spelaren kanske valt en annan väg... som på sikt varit minst lika gynsamm för hans roll också.

Avslutningsvis. Jag tror alla spelare skulle må bra av att arrangera någon gång och jag tror och hoppas även att man i denna kampanj kan följa sin roll och samtidigt göra det som är "bäst för lajvet". För det bästa för lajvet är väl om alla lajvar, eller?